I helgen blev det utflykt till Maastricht med Elina. Vi hade en del att ta igen och under den tre timmar långa tågresan dit var det knappt tyst en sekund. Även om vi ett par gånger råkat sätta oss i tysta vagnar där vi blev tillsagda av konduktören att hålla tyst. Det gör ju saken bara ännu värre/fnissigare och vi trodde även att vi störde övriga resenärer genom att äta vår knapriga paprika/kex...
När jag ser den här sista bilden får jag panikkänslor, en klump i halsen av saknad, en tår i ögat. Faktiskt lust att lägga mig ner på golvet och gråta av förtvivlan för att jag kanske inte kommer ha tillgång till ytterligare en sådan våffla inom en tid som kan bli både lång eller kort.